94 % av deltagarna

Se utdrag från Helgen som förändrade mitt liv

Teen Magazine
Februari 1997

Du har säkert blivit inbjuden att delta i någon typ av självutvecklingskurs åtminstone en gång i livet. Men kan en sådan kurs verkligen göra nytta? Ja, säger en 16-årig flicka vars liv förändrades av en helgkurs om hjälp till självhjälp.

Jag hade alltid hyst agg mot min mamma eftersom hon arbetade mycket när jag var liten och jag såg inte till henne särskilt mycket. En gång bråkade vi så mycket att jag rymde hemifrån, men jag kom bara så långt som tågstationen innan mina föräldrar letade rätt på mig och tog mig hem.

Inget av detta upptog emellertid mina tankar den fredagmorgonen då mina föräldrar körde mig 48 km till New York City för en tredagars självhjälpskurs för tonåringar, som hette Landmark Forum. Hela tiden sa jag till mig själv att ”Det här kommer att vara kasst.” Jag hade just ingen aning om att mitt liv – och min inställning livet – skulle förändras för alltid.

Vi kom fram, jag checkade in och sa hejdå till mina föräldrar. Jag tog på mig en namnbricka och hittade en sittplats i en aula med ungefär 100 andra tonåringar.

När alla slagit sig ned i stolarna frågade Forumledaren om någon av oss ville gå därifrån. ”Man kan gå härifrån på en gång och få sina pengar tillbaka,” sa han. Två ungdomar gick faktiskt, och jag skulle också ha gjort det, men jag ville inte göra mina föräldrar upprörda.

Sedan frågade han varför vi var där. Jag hade svårt att ta till mig historierna som berättades. En flicka hade blivit våldtagen, en killes ena förälder hade tagit livet av sig, en annan killes pappa saatt i fängelse. När jag hörde deras berättelser insåg jag att mitt liv kunde se mycket värre ut. Större delen av dagen ägnades år problem som vi ville bli av med. Jag kände mig lite blyg så jag höll tyst och lyssnade.

Under rasterna och lunchen träffade jag massor med trevliga människor. Vid första dagens slut såg jag faktiskt fram emot nästa dag, främst på grund av mina nya vänner.

På lördagen frågade kursledaren oss, ”Vad har du för falskspel?” Han förklarade att alla har ”falskspel” – ett tråkigt sätt att uppföra sig på som man å ena sidan inte gillar, men som å andra sidan verkar fungera för en. Han sa att man inte kan bli lycklig förrän man ger upp sitt falskspel.

Jag erkände att mitt falskspel var att ljuga. Inte nog med att jag ljög till mina föräldrar om droger, jag ljög också om massor med saker för att roa mig och göra livet mer intressant. Jag var till och med stolt över att folk brukade säga att jag var en sådan övertygande lögnerska. Men att medge inför 100 personer att jag var en lögnare gjorde mig inte särskilt stolt, snarare skämdes jag. Jag kände mig ännu uslare när jag under rasten råkade höra en tjej säga ”Jag avskyr lögnare.” Det var uppenbarligen dags att ompröva min ovana att ljuga.

Innan andra dagen var slut började folk att förändras. En av mina nya vänner som använde droger gick in på toaletten efter dagens kurspass och spolade ner en påse braja.

På söndagen gjorde ledaren en intressant övning som hette ”choklad eller vanilj”. Han bad en av oss sitta i en stol på scenen och sedan frågade han om hon föredrog choklad eller vanilj. Hon valde choklad. Sedan tog han upp en annan person på scenen som också fick välja mellan choklad och vanilj. Naturligtvis hade den personen inget val.

Övningen visade hur det ibland är så att man inte har något val i livet, och man måste acceptera situationen som den är i stället för att klaga eller bete sig som offer. En flicka i publiken ställde sig upp och började prata om sin mamma som var drogmissbrukare, och om hur mycket hon hatade sin mamma.

“Jag vill ha en ny mamma,” ropade hon.

“Tyvärr kan man inte välja en ny mamma,” svarade ledaren. “Du behöver hantera och acceptera den du har.”

Detta tog hårt på mig. Det fick mig att inse att, bra eller dåligt, så är min mamma min mamma. Jag skulle inte kunna välja någon annan, men jag kunde försöka göra det bästa av situationen.

En av de mest kraftfulla ögonblicken för mig kom på söndagen. Ledaren frågade, “Vad är livet?” Folk sa saker som att ”livet är kast” eller så skojade de om att ”livet är som en chokladask”. Då sade ledaren att ”Livet är inget av detta. Livet är det man gör det till. Du har kraften att skrida till handling och förändra saker i ditt liv. Livet har ingen annan mening än den du ger det.”
Tills dess hade jag tyckt att mitt liv var ganska uselt och att det alltid skulle vara det. Det hade aldrig slagit mig att jag kunde göra något åt det.

När jag kom hem från Forum snurrade det I huvudet av alla nya idéer jag hade utsatts för. Det är svårt att förklara allting jag lärde mig, men mycket av det som de lärde mig ändrade mitt sätt att tänka – om skolan, om min mamma, om att ljuga, om droger, om hela mitt liv. Jag insåg att om min inställning till skolan kunde förändras, skulle jag också kunna förändra mitt förhållande till min mamma.

Vi satte oss ner och hade ett helt fantastiskt samtal. Vi kom också fram till några grundregler som vi båda kan leva med. Nu kommer vi 100 gånger bättre överens. Vårt förhållande är inte perfekt, men vi är vänner – något jag aldrig trodde var möjligt.

Jag bestämde mig även för andra förändringar. Jag la av med droger och har slutat ljuga. Jag lägger istället ner min energi på andra saker. Jag ägnar mig åt fotboll, volleyboll och friidrott. Jag var skådespelare I skolans föreställning av Så tuktas en arbigga och Djurfarmen. Jag är också en av skoltidningens redaktörer. Jag hatar inte längre livet – jag älskar det! Aldrig trodde jag att jag kunde vara så glad. Och mycket av det är tack vare Forum. Jag vet att det kan vara svårt att tro, men den helgen helt och hållet förändrade mitt liv.

Taget från TEEN Magazine, (USA) Februari 1997.