• Contact Us
  • Contact Us

94 % av deltagarna

säger att Landmark gjorde en grundlig och varande förändring i deras liv.

Erkännandet av Werner Erhard

Av PETER HALDEMANNOV. 28 november 2015

Den vithårige mannen klädd som en servitör (med mörk väst och mörka byxor) vandrade omkring mellan rader av skrivbord i ett konferensrum i Toronto. ”Om du ska bli en ledare måste du ha ett väldigt löst förhållande med det du kallar för ditt jag”, skrek han. ”Kanske är det där i mig, kring vilket universum kretsar, inte så centralt!”

Han stannade upp för att torka av pannan med en bunt pappershanddukar. En assistent stod bredvid med en mikrofon, men han vinkade bort henne. ”Kanske handlar inte livet om självet, utan om självövervinnelse! Har ni något problem med det?”

Ingen i rummet hade något problem med det. Kontorsborden var försedda med namnbrickor till 27 akademiker från hela världen. Och under dagens lopp kom flera av dem att ta mikrofonen för att ställa de frågor som deras lärare kallade för ”ja men, hur ifall eller vad om”-frågor som svar på hans uttalanden – men det fanns ingen som hade ett problem med dem.

På vissa sätt kom detta tre-dagarsseminarium med titeln ”Att skapa ledare i världsklass” att påminna om en session i Erhards seminarieträning, EST. Precis som med den kulturella prövostenen på 1970-talet fick han både bifall och applåder. Både konfrontationer och kramar ägde rum. Aforistiska uttalanden svävade i luften som dimma: ”Vi måste kunna skilja på skillnaden”, ”Det finns inget att se, det är bara betraktaren som räknas”, ”Det finns inget finns.”

Men evenemanget var mycket mer civiliserat än EST. Det fanns raster för toalettbesök. Ingen kallades för något skymford av läraren.

Detta är viktigt eftersom läraren var ingen annan än skaparen av EST, Werner Erhard själv.

Och för att slå ännu en spik i kistan bör vi dra oss till minnes F. Scott Fitzgeralds uppfattning att det inte finns några andra akter i amerikanska liv.

”Jag är övertygad om motsatsen till denna idé”, sade Werner Erhard några veckor efter ledarskapsutbildningen i Toronto. ”Jag tror inte att det fanns en enda person som gick ut ur det där rummet som inte är en andra akt.” För att inte tala om deras lärare, som vid 80 års ålder snarare verkar vara inne i tredje eller fjärde akten.

Det fanns en gång en tid, pojkar och flickor – under ”Jag-decenniet”, som Tom Wolfe kallade det – när mamma och pappa bar humörringar, deltog på gruppmöten och i allmänhet ägnade sig åt en outtröttlig andel navelskådande. Om den så kallade ”mänskliga potentiella rörelsen” hade en enda avatar, då var det Werner Erhard.

EST (latin för ”är” och en akronym för Erhards seminarieträning) bestod av lika mycket zenbuddhism som Dale Carnegie. Blivande ”EST-are” flockades i hotellens balsalar över hela landet för dessa stridslystna träningssessioner under vilka de avstod från mat- och toalettraster för att ta ansvar för sina liv och ”ta vara på det” genom att upptäcka att det inte fanns någonting att ta vara på.

Diana Ross, Joe Namath, Yoko Ono, Jerry Rubin och flera hundra tusen andra sökande människor tog vara på det. Newsweek utsedde Erhard till ”en kändis-guru som sprider upplysning”. Det fanns ingen som tvivlade. För New Times Magazine var han ”kungen av hjärntjuvar.”

Kritiken intensifierades i samband med att EST växte. Det ansågs vara en kult som utövade tankekontroll (verbala övergrepp, sömnbrist), en skojarverksamhet som utnyttjade sina anhängare (tung rekrytering, ändlösa ”examensseminarier”)...

Mycket baserades på Erhards trassliga förflutna i stil med Don Drapers: hans dagar som bilförsäljare i Philadelphia, hans inblandning i Mind Dynamics och Scientologikyrkan, hans övergivande av hans första fru och deras fyra barn för att återuppfinna sig själv på USA:s västkust.

Till och med hans namn var falskt, plockat från en artikel i en kvällstidning som han hade läst på planet till Kalifornien. (I artikeln, ”Männen som byggde upp det nya Tyskland”, fanns bland annat hänvisningar till Ludwig Erhard, finansminister, och atomforskaren Werner Heisenberg.) Werner Erhard föddes som Jack Rosenberg.

1985 återskapade han EST under namnet ”Forum”, en snällare, mjukare upprepning av träningen som också var mer framgångsinriktad. ”På 80-talet började folk tänka till lite och det var möjligt att använda en mindre konfronterande stil”, sade han. Men skattetvister, företagsstämningar och en ruskig skilsmässa från sin andra hustru höll Werner Erhard i nyhetsmedias skottglugg.

Det flammade upp 1991. I mars samma år, samtidigt som tjänstemän på I.R.S. offentligt anklagade honom för skattebedrägeri, sände ”60 Minutes” ett reportage om Werner Erhard som skildrade honom som en dålig far och en man som hade antastat två döttrar från sitt andra äktenskap sexuellt. Strax innan reportaget visades i TV sålde han Forum till en grupp anställda, gav sin Grand danois-hund till en vän och flydde landet.

”60 Minutes förstörde mitt rykte”, utropade Werner Erhard mellan två klunkar grönt te av sorten Dragon Well Supreme och en handfull av de piller han tar för sina olika åkommor. (Han har inget inomhusröstläge — kanske en yrkesskada.)

Han hade bokat en svit på hotellet The London NYC, dit han hade rest från Toronto med sin tredje fru, en holländska vid namn Gonneke Spits, för att träffa vänner, göra lite affärer och besöka sin favoritkiropraktor och skräddare. Han var också i staden för att träffa en reporter – praktiskt taget det enda framträdande i pressen han har gjort på mer än två decennier.

”Det var klart att jag var tvungen att avlägsna mig från arbetet, annars skulle arbetet ta stor skada”, sade Werner Erhard om sin självvalda exil.

Men det var i själva verket Scientologikyrkan som drev honom ut ur landet. Enligt Werner Erhard var ”60 Minutes” anklagelser kulmen på en smutskastningskampanj som anordnats av scientologerna för att hämnas på honom för att ha stulit kunder och idéer från dem.

”Det råder inga tvivel om att jag var ett lovligt byte för L. Ron Hubbard”, sade han. ”Enligt Scientologikyrkans doktriner innebar det att de kunde förstöra mig ekonomiskt, socialt eller ryktesmässigt.”

Detta var långt innan boken (och filmen) ”Going Clear” blottlade några av scientologernas mörkare kutymer. Men en artikel i Los Angeles Times 1991 beskrev hur Scientologikyrkan verkligen hade pekat ut Werner Erhard som en ”nedbrytande person”, genom att anställa minst tre privata utredare för att gräva upp smuts om honom och vidarebefordra det till nyhetsmedia. En av dem, Alan Clow, sade att han hade delat med sig av sina fynd till ”60 Minutes.”

Liksom i fallet med I.R.S. stämde Werner Erhard byrån (och vann 200 000 USD i skadestånd) för att utan grunder påstå att han hade smitit från skatter.

Annons
Fortsätt läsa huvudberättelsen

Dottern som hade anklagat honom för sexuellt övergrepp tog senare tillbaka vad hon hade sagt, och erkände att hon hade ljugit för att få ett förskott på en bok. Och en artikel i The Believer uppgav att ”60 Minutes” reportage var översållat med så många brister på överensstämmelse att CBS tog bort det från sitt offentliga arkiv.

Efter att ha lämnat landet bosatte sig Werner Erhard i en väns lägenhet i Tokyo utan, sade han, mer än ”en ficka full av pengar” utöver sitt namn.

Annons
Fortsätt läsa huvudberättelsen

Han hade förvarat affärsrättigheterna till Forum i Japan och i flera år, under rubriken ”Mastery”, höll han i seminarier för yrkesverksamma i samband med Japans ekonomiska kris i början av 90-talet. Han gjorde också en del konsultarbete för Landmark, Forums efterträdare, som drevs av hans bror Harry Rosenberg.

1996 fick Werner Erhard en mystisk försvagande sjukdom. En vän hänvisade honom till sin läkare på Caymanöarna, som till slut gav honom diagnosen Epstein-Barr-virus. Erhard återhämtade sig på Grand Cayman, där han och fru Spits (en före detta EST-företagsledare) köpte en villa i George Town, vilken fortfarande utgör deras hemmabas när de inte reser.

Under flera år, innan hans senaste professionella reinkarnation, konsulterade Werner Erhard för företag och myndigheter såsom det ryska vuxenutbildningsprogrammet Znaniye Society, och en ideell förening som stödjer prästerskapet på Irland.

Harvardekonomen Michael Jensen kommer in i leken. Dr Jensen – som blivit känd i finanskretsar för att ha slagit ett slag för begreppen aktieägarvärde och verkställande aktieoptioner – hade tagit en Landmarkkurs i Boston på sin dotters inrådan. Hon reparerade en vacklande relation med Dr Jensen efter att ha gått kursen själv.

”Jag blev övertygad om att vi bör arbeta för att få in denna typ av transformationsmaterial i akademierna”, sade han, och tillade att han anser Werner Erhard vara ”en av vårt sekels stora intellektuella”.

2004 utvecklade Dr Jensen med hjälp av en befattningshavare i Landmark en upplevelsebaserad kurs om integritet i ledarskap vid Simon Business School på University of Rochester, NY, USA. Kursen gavs där under fem år, med Werner Erhard själv som lärare under det tredje året. Den har sedan dess lärts ut vid ett flertal universitet runtom i världen samt vid United States Air Force Academy.

När det gäller dess filosofiska underbyggnad fick Werner Erhard kämpa en del för att beskriva kursen utan att tillgripa dess delfiska fraseologi (”ontologisk pedagogik”, ”handlandet som ett korrelat av det förekommande”).

Framför en hel datorbank i sitt hotellrum satt han och läste utdrag ur den 1000-sidiga läroboken som han arbetar på, såsom: ”Som språkliga abstraktioner skapar ledare och ledarskap ledare och ledarskap som möjlighetssfärer genom vilka, när du är en ledare, alla möjliga sätt att vara på görs tillgängliga för dig.”

Kort sagt tar kursen – som har Forum att tacka för sin ideologi och står i tacksamhetsskuld till den tyske filosofen Martin Heidegger – en upplevelsebaserad infallsvinkel till sitt ämne, snarare än att bygga på kunskap. Eleverna lär sig att behärska principer som integritet och autenticitet för att lämna kursen agerande som ledare, i stället för att bara ha kunskap om ledarskap.

Dess upphovsmän tror att kursen har bredare tillämpningar både inom och utanför den akademiska världen. ”De bör ta upp det med regeringen”, sade Paul Fireman, före detta styrelseordförande och VD för Reebok som har samrått med Werner Erhard om hans senaste arbete. (Paul Fireman hävdar att Reeboks aktiekurs steg ”från 6 eller 7 USD till en räckvidd på 25–30 USD” när han introducerade Landmarkträningen för sina anställda.)

Landmark, ett företag för vilket Werner Erhard fortsätter att bidra med att utveckla nya program till, är betydligt mer ”mainstream” än EST någonsin kom att bli. Enligt Harry Rosenberg deltar för närvarande 130 000 om året i dess utbud, som finns på alla kontinenter utom Antarktis. Det har en starkare företagsnärvaro än EST eller Forum - förutom Reebok har det kunder som Microsoft, NASA och Lululemon.

Werner Erhard insisterande på personligt ansvar, och på att vara snarare än att veta, är än idag inbäddat i Landmarks workshoppar. ”Alla Landmarks program är baserade på de idéer och den metodik som Werner utvecklade”, sade Harry Rosenberg. ”Den grundläggande avsikten har inte förändrats.”

I själva verket kastar Werner Erhard en ganska lång skugga i kulturen i stort. ”Hans inflytande”, skrev Lucy Kellaway i Financial Times, ”sträcker sig långt bortom de cirka två miljoner människor som har gått hans kurser: det finns knappast en självhjälps-handbok eller ett utbildningsprogram i arbetsledning som inte lånar några av hans principer”.

Huruvida det är bra eller inte beror förmodligen på ens inställning till sådana böcker och program.

”Erhard gjorde uppfattningen att ändamålet helgar medlen till någonting acceptabelt”, sade Steve Salerno, författare till boken ”Sham: How the Self-Help Movement Made America Helpless.” ”Något som delvis har orsakat det klimat som jag kallar för happyism. Om din lycka är det enda som betyder någonting, blir vem som helst som står i vägen en biprodukt i den hänsynslösa strävan efter individuell perfektion.”

Kritik av detta slag skrämmer inte Werner Erhard. Han har visserligen varit med om värre.

Inne i sitt nionde decennium är han nu helt uppslukad av sitt senaste uppdrag, och ägnar sina 10-timmarsdagar åt att föreläsa och undervisa tre kurser per år utöver att färdigställa läroboken.

Bland hans senaste hälsoutmaningar finner man en strid med blodförgiftning som gjorde att han var tvungen att behöva lära sig att gå på nytt (en timer i hans kostym påminde honom om att resa sig upp och gå lite varje halvtimme), men han arbetar fortfarande sex dagar i veckan.

Medan han skriver lyssnar han på musik: Renée Fleming, den serbiske kompositören Stevan Mokranjac, Sérgio Mendes. ”Du kommer att få en kick av det här”, sade han medan han bläddrade igenom spellistan på en av sina datorer. ”Gonneke! Var finns Brasileiro i den här?”

Hans hustru, en elegant kvinna med platinafärgat hår som Werner Erhard förlitar sig på för att förhandla om de mer vardagliga krav som livet ställer, hjälpte honom att hitta albumet av Sérgio Mendes i fråga. Ett batucada-bands dunkande surdotrumma fyllde rummet.

På fritiden tycker paret om att resa. Tokyo, Amsterdam och London är några favoritresmål, tillsammans med Hawaii och USA:s västkust där Werner Erhards sju barn bor. Han har nu ett mycket starkt band till fyra av dem, sade han, och en god relation med de andra tre.

Han har också elva barnbarn och ett av hans nuvarande bekymmer är den digitala teknikens bedövande effekter på barn födda efter millennieskiftet. Engagerad i samtalsämnet läste han högt ur en annan passage, denna gång från en tät Heidegger-essä som efterlyser ett ”förhållningssätt gentemot tekniken som uttrycker ett ja och på samma gång ett nej”.

”Priset som denna generation får betala är enormt högt”, sade Werner Erhard. ”De håller på att förlora tillgång till sin mänsklighet”.

Att upprätthålla denna tillgång till sin egen mänsklighet kan vara Werner Erhards största projekt. På skärmen till en annan dator var det ordet ”impeccability” (på svenska: oklanderlighet) som flöt runt – ”en påminnelse” sade han, ”om att ta itu med vad jag än har att göra med omsorg”. Om han har lärt sig sin läxa den hårda vägen kanske man kan säga att det inte finns något enkelt sätt.

”Så här är det för mig”, sade Werner Erhard och lutade sig tillbaka för att ge sina stämband en paus. ”När min integritet saknas står det klart för mig att jag bara måste vara lite mindre som person. Och det man aldrig får glömma när det kommer till integritet, det är att det är ett berg utan någon topp.”

Klockan ringde. Han reste sig upp och sträckte på sig. Dags för ytterligare några varv i rummet.

En version av denna artikel finns i tryck från den 29 november 2015, på sidan ST19 i den nationella upplagan, med rubriken: Werner Erhard

Landmark Worldwide

Lev ett extraordinärt liv
Omdefiniera vad som är möjligt

Registrera dig nu Kursanmälan